Det är inte två ynka dagar som du säger, för mig är det två datumlösa dagar, två dagar av längtan och förhoppningar. Även om det är 48 timmar, så är dessa timmar, minuter och sekunder de längsta som existerar. Men med tankar och fantasier känns det ändå som att du finns där,

iallafall närmast hjärtat.

Jag saknar dig för du är en del av mig, en del av min kropp. En puzzelbit.

För när ska jag annars känna det där pirret i magen än när jag är med dig?

Eller när ska jag le som jag endast gör mot dig?

Och med vem ska jag ligga och skratta med?

Om inte du?

När? Hur? Vem?